Kursen tema fick mig att tänka på Pauls antireklambilder och reklam i största allmänhet. Ett sken som bedrar och som vi vet gör det men ändå vilseleds av. Passar det oss att ibland bli bedragna?
…………………………………………..
När Hon i tisdags visade upp sina bilder och berättade om sina tankar kring hur vi människor möter varandra utan att avslöja vad vi egentligen bär inom oss nickade jag bara instämmande. Men jag sa ingenting. Jag avslöjade ingenting om mitt personliga lilla sammanbrott bara några timmar innan handledningen. Eller att jag bara hade sovit tre timmar under natten och kände mig som en vissen blomma där jag satt å nickade och log. Var jag då skenet som bedrog?
När jag för några år sedan hade en djup kris drog jag mig heller inte undan. Men jag förundrades över att de människor jag så ofta var tillsammans med inte bekymrade sig mer för min undergång. När jag tillsist orkade fråga varför fick jag också bekräftat vilken skicklig bedragerska jag är. De hade inte märkt någon skillnad… Jag förundras fortfarande över hur det är möjligt att de inte såg det jag så starkt kände.
Hon har så rätt. Vi är verkligen sanna mästrare i att få skenet å bedra. Somliga skickligare än andra. Inte ens när vi förlorar någon vi älskar genomgår vi någon yttre förvandling som klargör läget för omvärlden. Och vi har lagt av de svarta sorgekläderna.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet är så lätt att lägga mask. Sminka upp sig.Klä på sig barriär. Slippa visa det sanna som finns inuti och skaver. Det är svårt att vara stark och visa det innersta det man egentligen vill för den som man visar det för kanske inte kan ta det och hur räddar man sig då. Hur vågar man blotta igen. När går gränsen för att man blir en belastning? Hur mycket får man visa innan omgivningen anser nu är det klart. Nu måste du ju må bra. Gå vidare.
SvaraRadera