Kvinnor blir till gatukonst i storformat

http://svt.se/2.151929/1.2346590/en_jattelik_hyllning_till_kvinnorna

Måste ses!

Befria & besudla

Under en tid som jag medvetet försöker att ta notis om mina drömmar sover jag ironiskt nog ungefär lika bra som en chack-pundare.

Passande nog såg jag här om kvällen Inception. Snygg. Tänkvärd. Hade hoppats på inspiration men den kom inte. Men jag undrar… vilka är alla dessa främlingar jag drömmer om? Är det människor jag mött men inte minns? Eller skapar jag dem bara ur tomma intet med utseende, personlighet och stil. En människoskapare. Som Gud. Grymt bra gjort i så fall. Liksom historierna. Gränslös fantasi. Hur fångar man den?

Befriande… Att vara spontan i den kreativa processen och att bokstavligen slippa bli synad i sömmarna.

Frustrerande… Alla idéer som föds men som jag inte har tid att ta mig an.

Jag upplever att de drömmar som jag har nästintill fotografiska minnesbilder från är tråkiga och svåra att arbeta med medan de som jag minns vagt befriar mig. Jag trodde det skulle vara tvärtom.

Två saker försöker jag att undvika med varierande framgång. Att pressa mig själv att fortsätta när lusten tagit slut och att värdera och döma det jag gör. Det förstnämna är lättare än det sistnämnda…

Sen tog det ju lite tid för mig att komma igång. Så jag började med att signera mitt mobila klotterplank. Sen flöt det liksom bara på.

Gjorde en spraymall av kartong men tror att hårdpapp hade varit ett bättre val.

När jag åkte buss häromdagen kom jag på mig själv med att torka av sprayfärg från mina fingrar på ryggstödet till bussätet framför. Jag har nu besudlat det offentliga rummet. Och i imman på glaset till en busskur skrev jag min tag. Jag är en patetisk liten gatukonstnär.

Ett klotterplank av drömmar

Exit through the gift shop – inspirerande, fascinerande & sanslöst kul

Underground goes mainstream.

Vad bestämmer priset på konst? Vad är bra konst? It’s all about the hype?

Efter att ha sett filmen tänkte jag att Theirry Guetta alias Mr. Brainwash väl personifierar skenet bedrar både som dokumentärfilmare och konstnär. Sen läste jag mig till att hela filmen just might be a Banksy piece of art. Ännu bättre!

Illusion. Synvilla. Skenperspektiv. Trompe l'œil. Skenet bedrar. En del av gatukonsten.

På vägen hem från skolan dagen efter att ha sett filmen fotade jag lite av Gbgs street art. Resultat: inte så fett. Förutom några klassiska tags domineras det offentliga rummet mellan Klangfärgsgatan i Västra Frölunda och Pater Nostergatan i Majorna av propaganda. Speciellt flitiga är djurrättsaktivisterna. Respekt.

Jag sa att jag ville måla. Steg ett – en vit vägg.

Gatukonst på Godhemsgatan

Aktivism på Godhemsgatan

Skadedjursbekämpning på Godhemsgatan

Banksy

Drömmar - ett oskyldig sken av bedrägeri

I drömmarna bedrar vi oss själva genom att accepterar våra drömmars märklighet. Men är alla drömmar bedrägliga? Den 6 december 2009 drömde jag att min pappa skulle dö. Den 2 januari 2010 dog han. Någon sa någon gång att det är drömmarna man drömmer i färg som är de sanna drömmarna. Och Bob Hansson skriver att det minsta vi e skyldiga våra drömmar är att tro på dem. Men jag vet inte vad han menar med det.

Ordet drömpussel gav 208 träffar på google. Drömpuppa 347. Vad är en drömpuppa?

Jag kom att tänka på drömmar...

En gång var jag Barack Obamas älskarinna. En gång hade jag sex systrar och vi badade i havet. En gång åkte jag och min kvinnliga kurskamrat till London där hon avslöjade för mig att hon egentligen är man. En gång åkte jag till Filipinerna för att studera döskallebläckfiskar. En gång badade jag med en val. En gång ställde jag upp i Idol med Bä bä vita lamm och Lady Gaga var min staylist. En gång åkte jag buss utan att någonsin komma fram. En gång blev jag jagad av grävskopor. En gång hade jag en son. En gång dog jag och gick gratis på konserter. En gång blev jag levande begravd. En gång flög jag och landade på en gigantisk trave med servetter från skolmatsalen. En gång sköt pappa ihjäl min bästa kompis. En gång blev jag anfallen av tvestjärtsspindlar och krabbor.

Och varje gång trodde jag på det...

Vem bedrar jag idag?

Kursen tema fick mig att tänka på Pauls antireklambilder och reklam i största allmänhet. Ett sken som bedrar och som vi vet gör det men ändå vilseleds av. Passar det oss att ibland bli bedragna?

…………………………………………..

När Hon i tisdags visade upp sina bilder och berättade om sina tankar kring hur vi människor möter varandra utan att avslöja vad vi egentligen bär inom oss nickade jag bara instämmande. Men jag sa ingenting. Jag avslöjade ingenting om mitt personliga lilla sammanbrott bara några timmar innan handledningen. Eller att jag bara hade sovit tre timmar under natten och kände mig som en vissen blomma där jag satt å nickade och log. Var jag då skenet som bedrog?

När jag för några år sedan hade en djup kris drog jag mig heller inte undan. Men jag förundrades över att de människor jag så ofta var tillsammans med inte bekymrade sig mer för min undergång. När jag tillsist orkade fråga varför fick jag också bekräftat vilken skicklig bedragerska jag är. De hade inte märkt någon skillnad… Jag förundras fortfarande över hur det är möjligt att de inte såg det jag så starkt kände.

Hon har så rätt. Vi är verkligen sanna mästrare i att få skenet å bedra. Somliga skickligare än andra. Inte ens när vi förlorar någon vi älskar genomgår vi någon yttre förvandling som klargör läget för omvärlden. Och vi har lagt av de svarta sorgekläderna.